Så var det dags igen. Oscar D'León, en av salsa- och latinomusikens verkligt stora, är på turné och framträdde på söndagskvällen i Barcelona i samband med Colombias självständighetsdag. Svårt bedöma hur många vi var i publiken men kanske runt 400 personer. Hursomhelst var det tillräckligt med plats för att relativt fritt kunna röra sig mellan den improviserade baren och den väl tilltagna scenen. Medan en del salsade runt i de bakre regionerna, valde flertalet ändå att stå närmre scenen. Men även där fanns möjlighet att i begränsad skala ta några salsa-steg.25 euro för att se en av de stora i latino-musikens omfångsrika flora är ett bra pris. Platsen och tidpunkten var möjligtvis inte optimal - lite senare och på en lördagskväll hade varit bättre - men när Oscar drar igång faller det mesta på plats. Med tanke på att D'León varit aktiv i branschen sedan 1972 är det kanske inte så konstigt - en mera rutinerad scenartist får man leta efter!
Som allom bekant är den latinamerikanska världen känd bl.a. för att inte vara så exakt med tidpunkter och tidsangivelser. Sålunda anlände jag till konserthallen runt 16-tiden därför att jag hade en uppgift om att förbandet skulle dra igång vid 15-tiden... när de i själva verket inte började förrän runt 19 eller 19.30... Ett helt ok salsa-band med fyra slagverkare, ett par keyboardister samt några sångare/dansare.
Oscar D'León, som enligt uppgift skulle börja runt 18/18.30 drog följaktligen igång först framåt 21-tiden... Det märktes att en superstjärna äntrade scenen. Karismatisk med sin renrakade och polerade skalle samt välansad mustasch och klädd helt i vitt - karibisk stil - självsäker och med fantastisk fysik trots sina 65 år. Publikens höga förväntningar infriades direkt och det kändes riktigt bra!
Arrangörens VIP-avdelning längst fram vid scenen visade sig ohållbar och visst tumult utbröt på ett ställe. Oscar D'León fick avbryta ett av sina första nummer men med sin stora erfarenhet visade han sig vara både publikpsykolog och mer. "Man kan inte dela på publiken!" utbrast han, varefter vakterna lite motvilligt öppnade det delande staketet. Trycket släppte och resten av konserten gick smidigt.
Orkesteruppsättningen var ungefär fyra slagverkare, två trombonister, ett par trumpetare, en man med röd ståbas, någon keyboard tror jag samt en gitarr... och kanske något därtill. Lite utöver det vanliga för ett turnerande salsa-band - och med ett resultat som var en fröjd att höra. Bäst av allt var dock D'León själv som dansade, hoppade runt och rent allmänt visade sig vara en uttrycksfull "pajas" på scen. Ingen publikfobi här inte; ena sekunden skriver han en autograf på någons keps för att i nästa ögonblick börja sjunga. Möjligtvis blev det lite väl många autografer och publikbesök på scen men med D'Leóns professionalism gick det ändå vägen.
En gästartist dök också upp någonstans mitt i spektaklet: lite oklart vem den unge mannen var - mitt spanska öra misslyckades att registrera detta. Det rörde sig dock om en grammy-vinnande förmåga med spansk-zigensk bakgrund, såvitt jag kunde förstå. Gitarr och flamenco-inspirerade tonfall som efter en stund blandades med salsa-toner och D'Leóns starka stämma. Denna musikkompott gled så över i den gamla slagdängan "Macarena", där D'León själv stod för de välkända tillhörande dansrörelserna. Och så... byttes texten mot "reggaeton, reggaeton" och diverse bandmedlemmar rappade mer eller mindre kreativa verser, liksom den storvuxne, svarte livvakten med den tjocka guldkedjan runt halsen. Underhållning på hög nivå!
"Llorarás" - ursprungligen inspelad 1975! - "Calculadora" och en hel massa andra örhängen hördes under kvällen, liksom en del annat ur salsa-faraonens enorma produktion. Måtte denne legend få underhålla oss många år ännu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar